Varvet på Skällaren och Örnholmen
Margareta Perovuo, Otto Evert Lindgréns dotter och HSK:s äldsta medlem berättar om sin barndom och familjens liv på holmarna.
Margaretas familj bodde på Skällaren, där hennes far Otto Evert Lindgrén (1877-1937) var HSK:s första varvmästare. Otto Evert var född i Helsinge och flyttade till Helsingfors 1889. Han gifte sig med Ellen Emilia Utriainen, som blivit änka 1918 och hade två döttrar att försörja. Deras första gemensamma barn, dottern Margareta, föddes 1922.
Otto Evert skötte föreningens varv och hans hustru Ellen drev ett café. Segelsällskapet flyttade på 1920-talet från Skällaren till Stora Bässen och familjen till Örnholmen dit deras hus fördes över isen med Victor Eks lastbil. Otto Evert reparerade och utvidgade huset och bytte bl.a. golven. Under tiden bodde familjen på Rödbergsgatan.
Otto-Evert
Livet på Örarna (Örnholmen)
Att bo på en ö med en växande familj var krävande. Hemmet hade inte el och belysningen utgjordes av stormlyktor. Dricksvatten fick man från en vattenpost på Sanduddsstranden. På sommaren hämtades vattnet med roddbåt och på vintern i en stånka på kälke. De närmaste butikerna fanns länge så långt borta som i Gräsviken, dit man tog sig med båt. Butiksresorna blev kortare då det så småningom kom en kolonialvaruhandel och en Elantobutik till Mechelingatan.
Oberoende av vädret skickades barnen till skolan på fastlandet. Skolvägen började med en roddtur till nästa ö, som hade broförbindelse till Sandudd. Otto Evert följde ofta flickorna till fastlandet innan han började sin arbetsdag. Margareta och Maj-Lis gick i Tölös finska folkskola och flyttade senare till Apollogatans samskola. Längs med skolvägen fanns spritlangarhus. De revs sedermera då muren kring Sandudds begravningsplats byggdes. Gatan asfalterades och stranden fick mera sand, som hämtades med pråmar från Melkö.
Båtvarvets kunder hämtades med roddbåt. Som roddare fungerade Ellen, Sirkka och senare Karin eller någon annan, som råkade finnas till hands. När Margaretas egen dotter Tamara tillbringade somrar hos sin mormor på 1950-talet var det hon som skötte roendet. Med de små drickspengar kunderna gav kunde man köpa ett par fina promenadskor åt henne.
I den nya delen av hemmet på Örnholmen utbröt en gång en eldsvåda med påföljd att Otto Everts seglingskläder och alla hans seglingspokaler och priser förstördes. Elden hade uppenbarligen fått sin början av ett ljus som Ellen hade tänt när hon skulle hämta skruvar till sin bror Reines skidor. Margareta, som märkte lågorna skrek att det brinner i grannhuset och Otto Evert förstod av detta att branden var i det andra rummet. Branden släcktes först med två ämbar dricksvatten och sedan fick man hjälp av skidåkare på isen, som bar vatten från en vak. Vid varvets slip och dess räls högg man nämligen alltid upp en vak för att isen inte skulle lyfta eller skada den.
Arbetsdagen på varvet
Otto Everts arbetsdag började klockan sju. När han hade följt flickorna till skolvägen började han med något båtbygge eller reparerade kundernas båtar. Då barnen kommit hem från skolan åt familjen tillsammans och flickorna lekte med de yngre bröderna Raine och Erik. Flickorna var också sin far behjälpliga på varvet och deltog i slipandet och lackandet av båtarna och målandet av bottnen. Båtar sjösattes och lyftes på land. Ibland fick man också hjälp av flickornas vänner, Wäinö Aaltonens döttrar Maija och Lea. Arbetsdagarna på varvet var långa men hela familjen gick ändå tidigt och samtidigt till sängs.
I varvets lilla verkstad hyvlade han bräderna till varje båt som han byggde. Åt sig själv ritade och byggde han 1913 en 55m2 skärgårdskryssare som fick namnet Svan. I HSK:s 50-årshistorik finns en lista på båtarna i föreningens register. På basen av den synes det som om Otto Evert skulle ha byggt sin första båt 1907, vid 30 års ålder.Sammanlagt upptar katalogen 16 båtar byggda av honom. Listan är dock inte fullständig och upptar inte heller båtar som registrerats i andra föreningar.
Traditionen förtäljer att den av Gustaf Estlander ritade och på Petterssons varv i Örorna för Henrik Ramsay 1927 byggda 6m-kryssaren s/y Renata också den skulle vara byggd av Otto Evert. Den sista båten han byggde var 15m2-båten s/y Rea, ritad av Gösta Kyntzell, som blev färdig 1937 för HSK:s långvariga kommodor Karl Krook.
Sidans bägge bilder föreställer Örnholmen
Tävlingssegling och seglande kvinnor
Otto Evert, som hörde till HSK:s grundare, var själv tävlingsseglare. Hans 30m2 båt Ejder, som han ritat och byggt 1923 seglade han med J. Nyman. Gasterna hade ofta mera tid att sätta sig in i tävlandet än skepparen, som hade händerna fulla av varvets angelägenheter. Otto Evert förhöll sig positivt också till ungdomens seglingsverksamhet och lät föreningens ungdomar förvara ina båtar på varvet under seglingssäsongen.
Suomi-bolagets chef hade under 1930-talet en båt på varvet som iståndsattes för flickor. Man bytte gaffelriggen till en vanlig mast och skaffade nya segel. Också i övrigt fick båten en grundlig översyn och all spant lossades. Ekspanten lades i blöt i en metallbehållare vars vatten uppvärmdes tills spanten blivit mjuk och böjlig. Namnet Liebeslied målades med vitt på det svarta skrovet. Båten var i flitigt bruk. Under säsongen seglades den dagligen av Margareta, Maj-Lis, Sirkka, Aira Nyman samt flickorna Wikman och Aaltonen. Flickorna hade klubbens mössa på sig. De övriga seglade i kjol, men Margareta föredrog ljusa pressade byxor.
Margareta gastade dessutom för Börje Nordberg under tisdagstävlingarna. Alltemellanåt inträffade malörer. En gång föll gasten i sjön i Örnholmssundet då hon skulle hoppa till sin egen båt. Skepparen hade nämligen gått på en stor sten. På kvällen seglade ungdomarna till HSK:s restaurang på Stora Bässen för att dansa, fastän det var förbjudet. Familjen Nyman skötte motorbåtarnas bränsleförsörjning på Stora Bässen. Under kriget låg de finska u-båtarna Vesikko, Saukko och Vesihiisi förtöjda och kamuflerade vid Stora Bässen.
Margareta Perovuo intervjuades av Tamara Popova-Veltcheva. Artikeln är skriven av Liisa Lindgren.